3 dagar
finns så mycket jag vill få ur mig. men det går bara inte.
ska ladda min ipod med stråkar och med sorg.
ska ladda min ipod med stråkar och med sorg.
Trygghetens land
Sitter i "trygghetens land" som jag kallar det. Tryggheten som jag bodde i 17 år. Även om jag, som nu, sitter ensam vid min mors dator, så känner jag mig inte lika ensam. Jag vet att det finns folk på samma plan som mig, även en våning över. Har kommit på att jag inte borde bo själv, för mitt eget bästa. Har inte bott själv sen jag var 18. Fyller 21 om en vecka.. Har haft människor som jag älskar runt om kring mig, och nu är de bara puts väck.. Inte helt och hållet, den enda bor några hållplatser bort, den andra också. och den tredje finns i mina tankar, dag som natt. VART ÄR MIN TRYGGHET?`Här? men jag vill inte vara här. Det känns bra att åka till "trygghetens land" när jag vill. Vill ha ett "trygghetens land" i Göteborg också. Så som det var innan.
Fan vad sjukt allting är. Jag har aldrig sett allting såhär suddigt innan. Inte hittat stenarna som ska ta mig upp. Kan inte kontrollera mig trötthet, min ilska, mina tankar.. Försöker så mycket jag kan för att orka, men faller bara ihop och klarar inte det själv.
och TACK mina underbara underbara vänner som visar att ni finns där med en oförglömlig kram, sms, samtal och tanke. Utan er så skulle jag grävt ner mig helt och inte ens orka försöka.
min katt ligger dessutom nedanför mig och tittar upp ibland. sen så hoppar han upp i mitt knä, går ett varv runt, hoppar ner,lägger sig och tittar upp och fortsätter så. känslan känns så mycket bättre just då, för stunden.
Fan vad sjukt allting är. Jag har aldrig sett allting såhär suddigt innan. Inte hittat stenarna som ska ta mig upp. Kan inte kontrollera mig trötthet, min ilska, mina tankar.. Försöker så mycket jag kan för att orka, men faller bara ihop och klarar inte det själv.
och TACK mina underbara underbara vänner som visar att ni finns där med en oförglömlig kram, sms, samtal och tanke. Utan er så skulle jag grävt ner mig helt och inte ens orka försöka.
min katt ligger dessutom nedanför mig och tittar upp ibland. sen så hoppar han upp i mitt knä, går ett varv runt, hoppar ner,lägger sig och tittar upp och fortsätter så. känslan känns så mycket bättre just då, för stunden.
Combhoe
Varför händer allting på en och samma gång? Kan ingenting sparas till senare i livet? Fast det lär ju finnas gott om dem då också. Man kan fortsätta att ha hopp, det är nog nyttigt. Men jag har börjat inse att ingenting blir bra i alla fall.
Ligger i sängen och har knappt inte rört mig ur den sedan jag vaknade klockan 10 i morse (klockan är 15:33 nu).. Försöker hitta minsta lilla ork, men den kommer aldrig. Så här är jag fast. När jag satt och rökte innan så frös jag som en idiot. Tror nog bara det var jag som gjorde det, för alla gick runt med t-shirt och flipflops.
Jag är nog sjuk, eller så inbillar jag mig det bara. Jag har ont överallt och känner mig helt och hållet förlamad nästintill.. Önskar att jag hade dig här, så som det brukade vara.. Vart är du när jag behöver dig som mest?! Folk säger att det skulle bli bättre efter begravningen men jag ser inget ljus överhuvudtaget.. Jag har sagt upp mig från mig från jobbet, som skulle bli min stora chans här i livet, för att börja fokusera på att må bra igen.. Det är en lång väg dit.. Mycket längre än vad jag orkar med.
Jag saknar för mycket. Måste koppla bort mitt liv för ett tag. För det går knappt att andas längre.
Ligger i sängen och har knappt inte rört mig ur den sedan jag vaknade klockan 10 i morse (klockan är 15:33 nu).. Försöker hitta minsta lilla ork, men den kommer aldrig. Så här är jag fast. När jag satt och rökte innan så frös jag som en idiot. Tror nog bara det var jag som gjorde det, för alla gick runt med t-shirt och flipflops.
Jag är nog sjuk, eller så inbillar jag mig det bara. Jag har ont överallt och känner mig helt och hållet förlamad nästintill.. Önskar att jag hade dig här, så som det brukade vara.. Vart är du när jag behöver dig som mest?! Folk säger att det skulle bli bättre efter begravningen men jag ser inget ljus överhuvudtaget.. Jag har sagt upp mig från mig från jobbet, som skulle bli min stora chans här i livet, för att börja fokusera på att må bra igen.. Det är en lång väg dit.. Mycket längre än vad jag orkar med.
Jag saknar för mycket. Måste koppla bort mitt liv för ett tag. För det går knappt att andas längre.
Avsked
Vad gör man om man en dag vaknar upp och känner att den livsglädje som man alltid har haft inom sig är helt borta? Ligga kvar i sängen och hoppas att man svälter ihjäl inom de närmsta dagarna? Eller ska man hoppa ifrån sjunde våningen? Jo, det hade nog varit lättast. Idag när jag vaknade kände jag så.
Begravningen igår var grymt vacker, men fan vad jobbig den var. Jobbigare än vad jag hade förväntat mig. Det är som om allting kommer ut nu.. Det som inte har kommit ut tidigare. Det är nu som sorgearbetet börjar, jag som trodde jag hade kommit en bra bit på vägen med det.. Men icke. Under avskedet igår gick allting löst inom mig.. Ni vet hur det känns när ens fot somnar? Så kändes det i hela kroppen igår efter att jag hade lagt rosen.. Fan också.. Sanna, jag saknar dig så jävla mycket, det går inte att beskriva. När alla dina fina vänner kom in i kyrkan igår så kunde jag inte ens titta, jag kunde inte titta någon i ögonen. Jag klarade inte av mer sorg.
Nu sitter jag här och i alla fall försöker skriva av mig lite om hur jag känner, jag har fått höra att det ska hjälpa lite. Men just nu hade jag behövt en riktig väns axel som jag kunde lägga mig på. Minns du att vi alltid var så för varandra? Vi betedde oss som två tonåringar som berättade hemligheter för varandra som aldrig kom ut? Du hade alltid ett bra svar på alla frågor, du fanns alltid där och du lyssnade alltid. Det finns ingen som du och ingen kommer någonsin att kunna ersätta dig. Men ditt leende finns kvar inom oss och det är anledningen till att jag orkade gå upp ur sängen, koka kaffe och sätta mig här och skriva detta.
Begravningen igår var grymt vacker, men fan vad jobbig den var. Jobbigare än vad jag hade förväntat mig. Det är som om allting kommer ut nu.. Det som inte har kommit ut tidigare. Det är nu som sorgearbetet börjar, jag som trodde jag hade kommit en bra bit på vägen med det.. Men icke. Under avskedet igår gick allting löst inom mig.. Ni vet hur det känns när ens fot somnar? Så kändes det i hela kroppen igår efter att jag hade lagt rosen.. Fan också.. Sanna, jag saknar dig så jävla mycket, det går inte att beskriva. När alla dina fina vänner kom in i kyrkan igår så kunde jag inte ens titta, jag kunde inte titta någon i ögonen. Jag klarade inte av mer sorg.
Nu sitter jag här och i alla fall försöker skriva av mig lite om hur jag känner, jag har fått höra att det ska hjälpa lite. Men just nu hade jag behövt en riktig väns axel som jag kunde lägga mig på. Minns du att vi alltid var så för varandra? Vi betedde oss som två tonåringar som berättade hemligheter för varandra som aldrig kom ut? Du hade alltid ett bra svar på alla frågor, du fanns alltid där och du lyssnade alltid. Det finns ingen som du och ingen kommer någonsin att kunna ersätta dig. Men ditt leende finns kvar inom oss och det är anledningen till att jag orkade gå upp ur sängen, koka kaffe och sätta mig här och skriva detta.
