Kärlek & Revolt.

Vad gör man om man en dag vaknar upp och känner att den livsglädje som man alltid har haft inom sig är helt borta? Ligga kvar i sängen och hoppas att man svälter ihjäl inom de närmsta dagarna? Eller ska man hoppa ifrån sjunde våningen? Jo, det hade nog varit lättast. Idag när jag vaknade kände jag så.
Begravningen igår var grymt vacker, men fan vad jobbig den var. Jobbigare än vad jag hade förväntat mig. Det är som om allting kommer ut nu.. Det som inte har kommit ut tidigare. Det är nu som sorgearbetet börjar, jag som trodde jag hade kommit en bra bit på vägen med det.. Men icke. Under avskedet igår gick allting löst inom mig.. Ni vet hur det känns när ens fot somnar? Så kändes det i hela kroppen igår efter att jag hade lagt rosen.. Fan också.. Sanna, jag saknar dig så jävla mycket, det går inte att beskriva. När alla dina fina vänner kom in i kyrkan igår så kunde jag inte ens titta, jag kunde inte titta någon i ögonen. Jag klarade inte av mer sorg.
Nu sitter jag här och i alla fall försöker skriva av mig lite om hur jag känner, jag har fått höra att det ska hjälpa lite. Men just nu hade jag behövt en riktig väns axel som jag kunde lägga mig på. Minns du att vi alltid var så för varandra? Vi betedde oss som två tonåringar som berättade hemligheter för varandra som aldrig kom ut? Du hade alltid ett bra svar på alla frågor, du fanns alltid där och du lyssnade alltid. Det finns ingen som du och ingen kommer någonsin att kunna ersätta dig. Men ditt leende finns kvar inom oss och det är anledningen till att jag orkade gå upp ur sängen, koka kaffe och sätta mig här och skriva detta.