Brasse

Det var andra gången jag fick se dig inatt. Denna gången var det annorlunda, fast ändå inte. Jag jobbade på en svensk restaurang någonstans utomlands och allt kändes helt konstigt, jag hade hämtat potatis i potatiskällaren eller något och när jag gick tillbaka upp i köket och vände mig om så stod du där. Känslan var så jävla verklig, jag blev livrädd och helt lycklig samtidigt. Du sa ingenting, du bara stod där, och log. Kollade på mig som om det såg skitroligt ut att jag bar på en säck potatis. En annan människa tog säcken ifrån mig och jag fick inte fram ett ord, försökte ta på din arm för att se om det verkligen var verkligt men du backade bara. Jag fortsatta vifta med händerna för att försöka fatta men det gick inte. De andra såg dig inte utan bara gick förbi. Jag fortsatte in i köket och du följde efter, vid min sida. Fortfarande inte ett enda ljud från dig. allt ljud var borta, man hörde inte folk som pratade, ingenting. Bara du, din blick och ditt leende. Så verkligt.
Hjärtat, saknaden av dig försvinner aldrig. Allting i Göteborg påminner om dig. Jag hade behövt dig så mycket nu.. Och inatt så hjälpte du mig med att bara vara där. Det behövs aldrig några ord. Det enda som behövs är att det finns någon där. Och min skyddsängel är du, Sanna Lange. <3

FU

Idag vändes mitt liv upp och ner..
Den 20onde november så måste jag vara ute ur min andra handslägenhet.
Min praktik går bara sämre och sämre. Jag kommer aldrig stå ut med att må så dåligt varje dag i fem veckor till.
JAG BEHÖVER EN LÄGENHET. Fan, jag som tänkte att allting har gått så bra. att jag inte alls behöver vara orolig. Men då fan heller. Nu kommer den här ångesten jag verkligen inte behöver just nu.
Ja, jag vet att jag bara gnäller och ni tänker "det är bara du som kan göra någonting åt det." Men ärligt talat.... Jag är så jävla trött på att när jag äntligen mår bra igen så skiter sig allt. Att jag aldrig vänjer mig??P? ORKAR INTE....
Vill inte stiga upp ur sängen. Vill inte lägga mig och vakna till en ny dag.

Väckarklockor är inte min grej alltså.

Hur fan lyckas jag vakna nu?
min vagn går om en timma och jag hade tänkt att laga en massa matlådor till denna veckan + hinna med systemet innan jag åker till restaurangen. Men icke. det är meningen att jag inte ska äta och dricka alkohol visst. =)
först ge på fasen, sen generalen + etzia.
Nu köör vi!

Vad släckte min låga?

Ibland önskar jag att jag hade ett vanligt fabriksjobb som man var på mellan 7-16 fem dagar i veckan. Där man inte behöver vara rädd att vara i vägen, inte falla ner och känna sig så yttepytteliten mes. Egentligen inte vara så speciellt smart på något vis. Utan bara vara sig själv. Det går inte för mig just nu. Jag brinner ju för det här!!!! Men inners inne kanske det inte är så. Vill bara ge upp. Behöver min sidekick som kan tala om för mig att allting blir bra. Men hon finns inte där längre. Varför kan INGENTING vara enkelt för? 5 veckor och 1 dag kvar. Jag vettifaaaan alltså...

RSS 2.0