Kärlek & Revolt.

Nämen tjena! Ett tag sen va? Ja, det var det.. Nästan en månad sen. Saker och ting har hänt så jag har inte haft någon lust att varken blogga eller tänka. Det är väl fortfarande så, men jag har försökt att ta tag i mitt liv nu i alla fall. På måndag är bergavningen för Sanna.. Och jag vet att det kommer vara det jobbigaste jag har varit med om. Jag har inte fattat riktigt vad som har hänt till 100% förens för kanske en, två veckor sen.. Det tog aldrig mer än en vecka innan vi hördes, när jag var på annat håll, eller hon.. Så nu är det bara.. Fan, jag vet ärligt talat inte.
Jag har flyttat nu i alla fall. Första natten (i söndags) var nog den första natten jag fick ro och verkligen kunde sova, för första gången sen det hände. Men allting känns så konstigt, 13 månader är faktiskt lång tid. Men det kanske var på tiden nu. Känns bara som om jag ger upp allting, försöker fly och att allting ska ordna sig tack vare det. Men jag börjar inse att det inte gör det. Det är många minnen som väcks vart man än är. Det kommer jag tacka för när jag är redo, men det är jag inte än. Och det kommer jag inte att vara på ett bra tag.

Men i söndags när jag ÄNTLIGEN fick drömma om dig så tror jag att jag fick säga det jag har velat ha sagt. Det kändes som det när jag vaknade i alla fall. Jag minns till och med vad du hade på dig. Du hade de kläderna som du hade på din väns pappas begravning, så var så himla fin då. I drömmen skrattade du, minns inte åt vad, men det var ett skratt som var lyckligt i alla fall. Och det är så jag minns dig. Jag minns den sista kvällen du orkade, på valborg, jag tvingade i dig mina ananas bitar jag hade gjort med en sås jag inte kommer ihåg namnet på.. Du var nog den enda som var nykter den kvällen, men du verkade så glad, du ville liksom inte missa en sekund. Du berättade att du och Katti skulle börja dejta igen nu efter eran paus och man såg i dina ögon att du såg så mycket fram emot det. Om typ två veckor skulle det ske från då. När vi alla senare drog på kvällen så glömde ju jag givetvis min mobil, så jag fick springa tillbaka till lägenheten för att hämta den. Och blev du förvånad? Nej, inte ett dugg..

Det gör ondare och ondare för varje dag och jag vill liksom bara tänka att du kommer tillbaka. Men istället är det tvärtom det är jag som någon gång ska komma till dig istället. Nu mår du bra och kan göra precis vad du vill, och jag tror att du sitter längst fram på en beyoncé konsert. Du skulle ju trots allt flytta med henne till USA och gifta dig med henne. Haha.


Puss